Nedan följer en utökad och omarbetad version av ett föredrag jag höll på Livrustkammaren i samband med utdelandet av Livrustkammarens Vänners stipendium 2004. 

En förutsättning för att en demokratisk stat skall fungera är att de folkvalda inte behöver riskera sina personliga välfärd för att utöva sitt uppdrag i den demokratiska processen. Ändå leder detta allt som oftast till upprördhet, framför allt i kvällspress och debattprogram, när en politiker som inte bedöms ha skött sitt uppdrag får avgå med en väl tilltagen ekonomisk fallskärm eller en långsiktig pension. Som följd av detta kräver vi att förtroendevalda skall stå fria från ekonomisk påverkan och att det skall vara politisk vilja och inte egna pekuniära intressen som styr deras agerande. Att korruption inte är förenligt med ett demokratiskt styrelseskick är därmed en självklarhet, såväl på högsta nivå som nedåt i statshierarkin.

I diktaturstater eller svaga politiska system råder ett annat förhållande. Personliga konsekvenser blir här det yttersta kriteriet för den rådande ordningen. Så länge en ledare sitter säkert kan han agera fritt oberoende av medborgarnas förtroende. När en diktaturregim störtas finns det däremot ingen trygg utväg eller bekväm reträttpost inom det egna landets gränser. I vissa fall lyckas diktatorer rädda sig ur en revolution eller ett inbördeskrig och finna en fristad i någon mindre nogräknad stat eller hos någon tidigare kumpan. I andra fall utkrävs det personliga ansvaret direkt genom arrestering, fängslande eller till och med avrättning efter en mer eller mindre summarisk rättegång.

Om en statschef varit inblandad i krig mot yttre eller inre fiender, riskerar han i vissa fall att ställas inför rätta och dömas i en av landets nya regim eller världssamfundet inrättad krigsförbrytartribunal. När en regim vrider sig i dödsplågor är det ofta ledarens egen rädsla för sin personliga säkerhet och förmögenhet, som håller den sista motståndsviljan vid liv och som får honom att in i det sista förmå sina följeslagare till fortsatt kamp. Kanske vore det därför en god idé om FN kunde  avgränsa ett särskilt område dit diktatorer och diverse politiskt avskum kunde ta sin tillflykt utan att behöva möta rättvisan. Det skulle med all säkerhet spara liv och många gånger kunna medverka till fredligare övergång till en ny regim.

För hejdukar på lägre nivåer finns det däremot inga garantier, vare sig av det ena eller av det andra slaget. Antingen går de samma öde till mötes som sin chef, eller så lyckas de slinka undan, eller (vilket inte är helt ovanligt) har de lyckats gardera sig så väl att de till och med kommer ut i en bättre position än den de hade tidigare.

Att en ledare däremot skall tvingas riskera sitt liv eller sin fysiska hälsa för att nå sina politiska mål är dock idag i så gott som alla samhällssystem en främmande tanke. När den irakiske vicepresidenten Taha Yassin Ramadan i oktober 2002, fyra månader innan USA:s invasion, föreslog att ländernas motsättningar skulle lösas genom en duell mellan Saddam Hussein och George W. Bush, med FN:s generalsekreterare Kofi Annan som neutral domare, togs hans utmaning emot som ett lika desperat som absurt skämt. Räknat i kostnader och lidande var Ramadans tanke inte helt igenom dålig. ”Bush vill attackera hela det irakiska folket, dess armé och dess infrastruktur” resonerade Ramadan och erbjöd istället möjligheten att nationernas regeringar skulle mötas på neutral mark utrustade med handhållna vapen som amerikanerna fick välja; president mot president, minister mot minister. Vita husets pressekreterare Ari Fleischer avslog utmaningen med tillägget att när Irak självt gick i krig så var det inte genom tvekamp. ”Tidigare när Irak har haft dispyter har de invaderat sina grannar. Då har de använt militärmakt och massförstörelsevapen. Det är så Irak löser konflikter”. Att USA:s regering samtidigt umgicks med planer att eliminera Saddam Hussein med en direkt raketattack kom inte fram förrän långt senare[1]. Ramadan själv fick däremot plikta med sitt liv då han dömdes för mord begångna under Saddam Husseins regim och hängdes i mars 2007.

Annat var det förr i tiden. Då kunde ett mindre antal kämpar, kanske bara furstarna själva, utkämpa tvekamper som fick giltighet för hela sina folks framtid. Om Irak-kriget hade utkämpats som en duell mellan George W. Bush och Saddam Hussein hade onekligen många liv sparats och mycket lidande kunnat undvikas. Idag är det orimligt men fram till åtminstone 1500-talet var föreställningen om tvekamper mellan kungar för att avgöra nationers tvister ett helt tänkbart alternativ.

För att söka grunden för föreställningen om ledare som personligen utkämpat kamper å sitt folks eller sin stams vägnar får man gå långt tillbaks i den västerländska historien. Som allra äldsta exempel kan man ta bröderna Kain och Abel som enligt Bibeln var Adam och Evas söner. Kain, som var jordbrukare, mördade Abel, som var herde, av svartsjuka då Gud hade sett välvilligare på ett djuroffer Abel hade tillägnat honom. I vissa skrifter kan brödernas strid tolkas som en allusion för kampen mellan jordbruksfolk och nomadiserande boskapsfarmare och att brödraparet skall ses som ledare som gick i strid för sina folks sätt att leva.

I den grekiska mytologin finns mängder av ledare som utkämpat envig som företrädare för sina folk eller som mötts i stridsvimlet på slagfältet. Som exempel kan nämnas Trojas flyktade ledare Aeneas som i envig besegrade Turnus, det italienska folkslaget rutulernas kung. Aeneas blir hos Vergilius så småningom anfader för Remus och Romulus och därmed det romerska folkets urfader.

Ett historiskt mer vedertaget exempel är den mytilenske generalen Pittakos som ca 590 f Kr, när atenarna stod i begrepp att anfalla hans stad, besegrade den grekiske härföraren i envig för att avgöra stadens öde. Till följd av detta kom Pittakos i så högt anseende hos mytilenarna att han sattes att styra staden i tio år tills han självmant lade ner sitt ämbete och återförde staden till sin konstitution.

Utöver detta har vi talrika exempel på när kungar ställt andra i sitt ställe för att i tvekamp avgöra sina folks öden. Mest berömda av dessa är naturligtvis David som å kung Sauls vägnar besegrar den filisteiske kämpen Goliat. Striden mellan David och Goliat blir därmed för kristenheten det grundläggande beviset för tvekampens giltighet som gudsdom, det vill säga att Guds försyn styr utfallet och att den med rätten på sin sida segrar i kampen. Föreställningen återfinns i de flesta religioner. Andra exempel på utvalda kämpar är trillingbrödraskarorna Horatii och Curatii som enligt Livius på 600-talet f Kr utkämpar ett envig för att avgöra kriget mellan Rom och Alba Longa. På samma sätt har folkslag ur så gott som alla kulturer sägner och traditioner med ledare som besegrat sina motståndare genom personliga stordåd i strid.

Fler exempel för tvekamp som ett sätt att söka avgörande istället för krig hittar vi längre fram i historien. Paulus Diaconus, som på 700 e Kr skrev det germanska folket langobardernas historia, berättar att dessa till följd av överbefolkning utvandrade från ön Scandinavia för att söka nya boplatser för sig och sitt folk. På sin väg stötte de på folk som ställde sig i deras väg. Ett sådant var assipitterna i vars led det fanns en tapper krigare som de ville skulle kämpa för dem alla och sände langobarderna en utmaning med detta förslag. Langobarderna var tveksamma om de hade någon att skicka fram. En slav erbjöd sig om han vid seger skulle bli fri från sitt slaveri. Slaven vann tvekampen och langobarderna gjorde metoden till sin egen och har sedan dess fått bära ansvaret för att ha fört tvekampen söder om alperna.

Vad man måste fråga sig är dock om tvekamp mellan kungar någonsin har varit ett vedertaget sätt att lösa mellanfolkliga konflikter mer än i folksägner och mytologiska berättelser och om den faktiskt använts som ett alternativ till krig?  För att sätta namn på eventuella kontrahenter får vi söka oss ytterligare framåt i tiden. Den helige romerske kejsaren tillika kungen över Frankiska riket Karl den skallige kan ha utmanat Ludvig den tyske på envig 858 e Kr efter att Ludvig invaderat hans land. Karl hade ingen armé att sätta emot så kanske var en utmaning lösningen? Källorna är vaga. Karl levde till 877 och Ludvig till 876 så kanske varken utmaning eller duell ägde rum, om det varit så hade mer om den stått att finna

Mer säkerhet finns beträffande Peter av Aragoniens erbjudande att möta Karl av Anjou i Bordeaux den 1 juni 1283. Karl som var fransk prins hade lyckats bli kung av Neapel. På Sicilien som ingick i kungadömet gjorde sig dock fransmännen så impopulära att det utbröt en revolt som i historieböckerna kallas Den sicilianska aftonsången. Peter som hade ett vagt arvsanspråk på Siciliens krona dök då upp och övertog denna, medan Karl satt kvar i Neapel. De båda kungarna beslöt att låta en gudsdom avgöra saken och stämde möte med hundra riddare från vardera sidan som skulle sammandrabba och att utgången av striden skulle avgöra vem som skulle vara kung av Sicilien. Det blev emellertid ingenting av detta projekt då Peter och hans riddare inte behagade infinna sig.

En utmaning till duell var också ett kraftfullt utspel i tidens diplomatiska förhandlingar. Exemplet par excellance stod Frans I av Frankrike för när han utmanade den tysk-romerske kejsaren Karl V. Frans blev tillfångatagen av kejsarens trupper i slaget vid Pavia 1525 varefter han i ett brev till sin mor skrev ”allt är förlorat utom hedern och livet”. För att bli fri hade Frans varit tvungen att lova allt möjligt och dessutom sända sina två söner som gisslan för löftenas uppfyllande. Väl tillbaks på fransk jord utbrast Frans ”jag är fortfarande kung” och bröt så gott som alla sina utfästelser. Uppretad över anklagelser om avtalsbrott skickade han sedan en härold med en utmaning till Karl och förhandlingar om var och hur de bägge potentaterna skulle mötas inleddes. Det är synd att duellen efter så många preludier och så många förolämpningar aldrig kom till stånd. Trots att kejsaren föreslog att kampen skulle utkämpas inför påven och på en neutral plats som på en ö, på en båt eller på en bro och med bara värjor eller värjor och dolkar förkastade Frans alla förslag. För honom var det otänkbart att strida på något annat sätt än i full rustning till häst och innan den frågan hade lösts var han inte villig att diskutera något annat. Med dessa meningsskiljaktigheter rann saken ut i sanden.

En av de mer kraftfulla utmaningarna stod vår egen Karl IX för som 1611 i ilska över att ha förlorat Kalmar slott skrev till den betydligt yngre danske kungen Kristian IV: ”Inställ dig efter de gamla Göters loflige sedvänjo i kamp med Oss uppå slät mark, och tag två dina krigsmän eller riddare med dig. Och Vi skola möta dig uti läderkyller, utan någon kyriss och harnesk, allena med stormhufva på hufvudet och sidovärja i händer. Möter du icke hålle Vi dig för ingen ärlig konung at vara”. Kung Kristian avböjde hånfullt: ”vi vet att du är så skröplig att det vore bättre för dig att sitta bakom en kakelugn än att fäkta med oss. Du skulle ha mer användning av en bra doktor som kan kurera din hjärna än att möta oss i duell”. Den koleriske svenske kungen, som redan hade haft ett slaganfall, blev inte på bättre humör när han fick svaret och dog kort därefter.

En annan svensk kung, Gustav IV Adolf, ska även han ha skickat en utmaning. 1805 utmanade han självaste Napoleon med anledning av avrättningen av hertigen av Enghien, ett dåd som upprörde hela den europeiska aristokratin. Napoleon svarade att han kunde skicka en av sina fäktmästare att möta den svenske kungen om denne så gärna ville duellera, själv hade han inga planer på att delta.

Man kan med facit i hand konstatera att tvekamp som verktyg för mellanstatlig konfliktlösning aldrig har varit det alternativ till krig det skulle ha kunnat vara. Det formella hindret för kungliga dueller blev att det inte fanns någon neutral plats att mötas på och inte heller någon högre stående furste – förutom Gud – som kunde döma striden. Trots allt vackert tal och stolta gester är det alltså till slut bara i mytologin som kungliga tvekamper har tagit sig längre än till utmaningar och lett till ett konkret resultat, som när kung Hamlet av Danmark, far till prinsen med samma namn, erövrade Norge genom att i tvekamp besegra dess gamle kung Fortinbras.

[1] SVT 2013-05-26. Dokument utifrån. 10 år i Irak.